Reserapport från forna Jugoslavien

Forna Jugoslavien.

Som ni läsare vet har Sebastian skickat undertecknad till forna Jugoslavien, med endast en karta och ett påbud om att hitta nån svamp. Han sa att Sergej skulle ha vidare instruktioner. Jag gick ut från flygplatsen och mötte den där Sergej. Några instruktioner hade han inte. Inga som jag väntat mig i alla fall. Allt han hade var krav på pengar som Sebbe inte betalat. Så jag fick punga ut och sen stod jag där ensam med min karta.

Jag är en driftig person och räknade ut att om Sebbe ville ha svamp måste det vara någon alldeles speciell svamp, som säkerligen den lokale bartendern hade koll på. Bartendern, tänker ni, varför skulle han det? Fråga inte så mycket, säger jag. Jag satte mig i en taxi.

- Mister, show me the best pub in town!

Han visste precis vad jag menade och tog mig till en bar där de sålde Corona, fem kronor flaskan. Jag satt där och drack och funderade på att kanske aldrig återvända hem. Vred på min karta. Sebbe hade ritat kryss.

Bartendern böjde sig över disken.

- Maybe you should not flash that around, sa han.

Jag frågade om han visste något om svampen. Och han sa att det där krysset inte markerade nån svamp. Men han kände en kille som kunde ta mig dit. Jag nickade och han ringde ett samtal. Jag ville verkligen veta vad det var Sebbe försökt säga mig. Bartendern lade på och sa "klockan fem imorgon bitti".

- What time do you close?

- Five.

Perfekt. Jag drack mer Corona. Dom hade lime också. Jag hatade att flyga och undrade seriöst om jag kanske aldrig skulle återvända hem. Det enda problemet var egentligen att stället var i princip tomt. Inga damer någonstans. Mycket snart var klockan fem utan att jag fattat hur det gått till. En bil sladdade in precis när jag vakten kastade ut mig. Jag raglade in i baksätet och trodde jag var hemma i Svinholm. Fattade inte vad killen snackade om, inte ett ord. Men han visste uppenbarligen vad han gjorde.

Jag somnade. När jag vaknade var det ljust. Vi var på en landsväg nånstans. Det började gå upp för mig att jag kanske skulle dö.

- How you feelin' ahhahah you look pale!

- Can you stop please!

Han bromsade in vid vägkanten. Jag ramlade ut och kräktes ett par gånger. Han kunde inte sluta skratta. Gav mig vatten. Jag såg mig omkring. Det var platt landskap åt alla håll. Vinden tjöt i mina öron. Vi måste åkt en bit. Det kunde knappast vara gratis.

- You can bill Sebastian, he's into the stock market. Got loads of money.

Han verkade gilla vad han hörde. Vi fortsatte. Efter en stund dök en bensinmack upp på höger sida. Vi svängde in där. Jag köpte några limpor cigg till Samuel, slapp han beställa över nätet. Han kanske hade slutat, tänkte jag, men då kunde han börja igen. Mannen i kassan hade en kortärmad grön skjorta. Slarvig bensinmack som sålde starköl.

- Do you want some beer? frågade jag min chaufför.

- Since I am driving I can only have five, svarade han.

- Alright.

Jag köpte en macka också. När vi for vidare satte jag mig i framsätet. Vi drack bärs tillsammans. Det var riktigt trevligt. Vi hade mycket gemensamt. Vi gillade alkohol, kvinnor och hockey. Tydligen outtömliga ämnen.

Det blev lite dimmigt för mig. Det växte upp en skog. Det var berg och grejer. Han stannade vid en skogsväg.

- You have to walk from here, sa han.

- Alright, sa jag. Nice meeting you. Say what's your name?

- Slava.

- Slava Truhkno?

- No. Slava.

Jag var ensam. Det var skönt. Jag gick på skogsvägen, fåglarna kvittrade inifrån träden. Och solen sken. Det var sommar nu. Redan. Jag hade fortfarande några öl kvar. Egentligen hade jag slutat röka men med trettio limpor i en påse är vi alla rökare. Så jag öppnade ett paket. Men jag hade ingen tändare.

Snart förtätades träden och vägen smalnade av och blev en stig. Mitt var det var mynnade stigen ut i en större väg som kom från ett helt annat håll. Jag smög ut och följde vägen. Snart kom jag till ett uppbrutet stängsel och en övergiven anläggning. Förmodligen från Sovjet-tiden. En kråka kraxade och jag började osökt tänka på Half-Life och blev rädd. Men jag hade en del öl i kroppen nu och fortsatte såklart.

Det verkade vara en övergiven anläggning.

Försiktigt närmade jag mig. Jag bestämde mig att ta en selfie.

En selfie.

Med viss tvekan tassade jag in på det mystiska området. Det var verkligen övergivet. Men nån hade tecknat märkliga symboler. Dom måste betyda något, tänkte jag. Det var definitionen av symboler.

Närmare och närmare...

Det var mycket otäckt.

Min öl var slut och jag längtade tillbaka till den där slarviga baren, eller till och med bilresan. Skallen snurrade och benen var tröga. Jag blev rädd när jag såg dom färgglada teckningarna. Det var omöjligt att inte tänka på Half-Life. Plötsligt hörde jag hundskall. Jag förbannade tyst Sebastian, må du lida av 1000 nyktra år.

Jag vacklade ut därifrån, rätt genom skogen. Tänk om det finns björnar. Jag stapplade vidare, för jag hörde hundskall igen. Det var bakom mig. Jag trodde allt var en fälla av nån som önskade driva med oss som vill tro, eller värre. Vi svepister har många högt uppsatta fiender.

Nu faller mörkret och ligger och trycker under en gran nånstans i det forna Jugoslaviens skogar. Utan öl och cigarretter. Men jag har min chromebook och den skriver jag det här med. Jag längtar verkligen tillbaka till Corona-baren. Fortsättning kanske följer. Förmodligen inte.