Torsten hade blivit skeppsbruten. I två jävla år satt han på en öde ö.
Man kan lätt romantisera bilden av att vara skeppsbruten på en öde ö,
man måste lära sig bygga skydd mot väder och vind, kanske gillra fällor
för djur och mat, lära sig vad som går att äta från växtriket etc. Man
kan lätt tro att skepsbrottet skulle leda till någon slags upplysthet i
sinnet, man finner sig själv där på ön. Men inte Torsten. När de hittade
honom hade han inte ens byggt ett skydd. Han låg utmärglad och svag på stranden, där han hade bott i två år.
“Hallå boys” sa han till sjömännen som hittade honom. Helt jävla förstörd, ena foten i graven.
Väl hemma i sin etta i Tullinge började han supa som ett jävla djur.
Han hade saknat det så mycket sa han. Han söp varje dag, och han var
galen. Dom hitta han där i hans etta i Tullinge, med en flaska calvert i
handen. Det var tydligen ett helvete att få loss den där flaskan. Rigor
mortis kallas det.
Jag tror inte Torsten nånsin lämnade den där ön.
En gång åkte jag förbi där. Det var kväll och mörkt, en kylig vind
blåste i mitt ansikte där jag stod på däck och rökte en cigarett. Jag
blickade ut över havet, in mot ön. Om jag inte såg han då, Torsten,
ligga där på stranden. Med en flaska calvert i handen skålade han mot
mitt håll.
Skål Torsten. Skål för fan.
